Hej imorse fick jag släppa ut hästarna medans morsan fixade min havregrynsgröt, den var jättegod.    

Efter frukosten fick hundarna en lång härlig skogspromenad. Idag blev det en tidig lunch eftersom att jag och pappa skulle in till göteborg på black friday och handla julklappar, jag har köpt en julklapp till familjen och farsan köpte en mic det var 20% rabatt. Sedan så träffade jag min bästa vän Felicia som jag hade mycket att berätta för om seglingen om allt som var dåligt med seglingen och om eleverna och personalen och jag berättade om mycket om mina tankar som jag hade hållt helt för mig själv och under resan mådde jag både psykist och fysiskt dåligt utan att någon märkte det. 

Det är så lätt med falsk glädje, du ser en person som ser ut att vara nöjd och glad men du inte känner så jättebra, iochmed att du inte känner personen så jättebra då har personen lättare för att visa falsk glädje som innebär att på utsidan är person nöjd och glad men innerst inne är personen orolig, har mycket funderingar, tankar, många frågor i huvudet kanske. Medans personens bästis som känner personen väl kan lättare se och märka av om något är fel eller om personen verkar må dåligt och då kan kompisen fråga personen hur personen egentligen mår, en kompis ska vara ens trygga punkt som man ska kunna berätta allt för utan att det sprids.

Här hemma har jag Coyt som jag kan berätta allt för utan att det sprids och jag själv kan välja om jag vill prata eller inte, han lyssnar oavsett om jag berättar om samma sak 10 eller 1000 gånger. Jag vet inte hur mycket han förstår men det känns alltid bättre när jag har varit med han och pratat. 

Jag kom på mig själv på seglingen "för vems skull seglar jag för min eller för elevernas skull" sjöben 1 seglades för min skull men sjöben 2 segldes för elevernas skull och det var där och då som jag insåg att jag kan inte segla för att eleverna ska vara nöjda utan det är viktigt att jag också är nöjd och glad och det var jag inte därför valde jag att avsluta seglingen, jag fick ganska konstiga tankar i huvudet och började vantrivas utan att det märktes, jag försökte hela tiden vara den som inte klagade, den som väntade på min tur, den som var intresserad av att lära sig nya saker.

När jag sa hej då till eleverna då var det bara några som stod kvar och gav mig en kram och hej då och det var några som sket i det, jag förstod då att det var några som tyckte om mig på riktigt och några som sket i mig. 

När jag kom hem så fick jag mycket meddelande av andra elever på skolan från åk 2 som verkligen skrev att dom kommer sakna mig och helt ärligt med handen på hjärtat så saknar jag dom också. Jag gillar ärliga personer.

Så här känns falsk glädje för mig.

Jag har varit glad, jag var glad så länge jag struntade i att känna efter. Nu har jag ont, varför kan mitt liv inte vara litte lättare? Det fortsatte sedan med att jag inte ville jobba för att jag var trött och fick feber och mest för att jag mådde dåligt i psyket.
Jag kämpar med mej själv varje dag. Det är inget problem när alla bryr sig, när man är tillräckligt mager. Men jag är fortfarande så svag innuti. Ingen förstår vilken kamp som fortfarande pågår.

Ibland känns det lättaste att få svälta bort allt. 

På kvällen när jag kom hem tittade jag lite på svt 60 år det var ganska kul, sedan gick jag ut och släckte lampan till hönsen och tränade Coyt inne i boxen på att buga jag ska fortsätta träna honom i paddocken imorgon så får jag se hur det går.